Jag är nyss hemkommen från en omtumlande och spännande resa till Luxor i Egypten, ett helt annat samhälle än det gamla invanda trygga svenska. Huvudet är fullt av tankar kring kultur, traditioner, människoöden och massor annat. En resa av det här slaget ställer det mesta man tänkt innan på ända.
En dag hyrde vi en guide med häst och vagn för en tur genom Luxor stad. Vi färdades förbi flera muromgärdade skolor och jag funderade mycket över hur den egyptiska skolan bedrivs. Jag hade gärna gjort ett besök inne i en skola, men det var inte möjligt med så kort varsel och utan kontakter. Ett igenkännande leende spreds dock över mitt ansikte då vi åkte förbi en "secondary school for boys". Mopeder stod uppställda huller om buller utanför skolan och muren var dekorerad med diverse klotter. Kändes bekant.
På svensk mark möts jag av tidningsrubriker om att svensk skola tappar i internationell ranking. Våra elever kan inte samma saker längre som de kunde förr. Så är det förmodligen. Men vi vet också att svenska elever kan andra saker som de inte kunde förr. Detta skapar inga rubriker.
Jag kan, och bör i rättvisans namn heller inte, göra någon jämförelse mellan svensk och egyptisk skola. Men jag undrar mycket över hur en skola formas i ett land där man inte praktiserar demokrati, där 7-8-åriga flickor omskärs och där kvinnor och män inte är i närheten av att ha samma värde. Våra elevers resultat jämförs och rankas, trots att förutsättningarna är så oerhört olika.
Nä, ägna inte så stor uppmärksamhet åt tabeller och rankingar. Jag tycker i stället att vi bör ägna vår tankekraft åt att utveckla och förbättra den skola vi har. Vilka är våra förutsättningar? Vilka är våra målsättningar för utbildning? Hur ska vi göra för att ge våra barn de allra bästa grunderna för det kommande vuxenlivet och stödja dem i vars och ens pågående utveckling?
Jag skakar av mig tidningsrubrikerna och höjer blicken. Med fokus på dessa viktiga frågor blir det i stället spännande och utmanande att bedriva skola. Så vill jag ha det!
söndag 1 februari 2009
lördag 17 januari 2009
Jag och min värdegrund
Härom dagen blev jag så oerhört upprörd i en diskussion med några rektorskollegor. Redan under samtalet, men framför allt efteråt, frågade jag mig själv vad det egentligen var som triggade denna upprördhet. Sakfrågan som sådan behöver jag inte lägga mig i eftersom den inte berör mig i mitt nuvarande arbete. Men hur uppgiften ska lösas får i slutänden konsekvenser för min verksamhet, även om jag kan anpassa mig till det. Jag förstod alltså att det handlade om något helt annat än denna schemafråga, och ganska så snart fick jag klart för mig vad.
Som så många gånger när jag bloggar är det svårt att gå in på detaljer, men diskussionen handlade om hur vi skolledare ska samarbeta med varandra i ett kommunövergripande perspektiv. Eller inte.
För mig är det självklart att vi samarbetar och försöker finna gemensamma lösningar på klurigheter. När jag, som nu, dessutom är rektor för en liten enhet är jag tvingad att samarbeta med andra för att få verksamheten att fungera. När då några kollegor ger uttryck för att vilja köra "sitt eget race" gick jag igång på alla cylindrar.
För mig handlade det alltså om att min värdegrund krockade med hur andra tänker och agerar. Nu vet jag det och i framtida samtal har jag denna insikt med mig och behöver inte gå igång på det sätt jag gjorde härom dagen. I stället kan jag klargöra hur jag tänker och varför jag tänker som jag gör. För mig är detta en viktig insikt om mig själv och jag känner att jag vuxit som människa efter den något riviga diskussionen. Tänk så fantastiskt!
Som så många gånger när jag bloggar är det svårt att gå in på detaljer, men diskussionen handlade om hur vi skolledare ska samarbeta med varandra i ett kommunövergripande perspektiv. Eller inte.
För mig är det självklart att vi samarbetar och försöker finna gemensamma lösningar på klurigheter. När jag, som nu, dessutom är rektor för en liten enhet är jag tvingad att samarbeta med andra för att få verksamheten att fungera. När då några kollegor ger uttryck för att vilja köra "sitt eget race" gick jag igång på alla cylindrar.
För mig handlade det alltså om att min värdegrund krockade med hur andra tänker och agerar. Nu vet jag det och i framtida samtal har jag denna insikt med mig och behöver inte gå igång på det sätt jag gjorde härom dagen. I stället kan jag klargöra hur jag tänker och varför jag tänker som jag gör. För mig är detta en viktig insikt om mig själv och jag känner att jag vuxit som människa efter den något riviga diskussionen. Tänk så fantastiskt!
lördag 3 januari 2009
Nytt år, nya möjligheter
Jag behövde verkligen de här lediga dagarna mellan jul och nyår för att hämta andan, jag känner det nu. Hur roligt och stimulerande jobbet än är så går det inte att köra på i 140 hela tiden. Och när man kört så fort en lång tid tar det en stund innan bromsen tar och det sladdar lite innan farten dämpats...
Nu har vi passerat nyår och det är dags att ta itu med högen av arbetsuppgifter som ligger och väntar så snällt. Eftersom jag snart ska ha semester igen så är det en del som ska klaras av innan dess. Men det är väl bara att hugga i och få det mest nödvändiga avklarat. Jag håller faktiskt på att lära mig att prioritera, men det gör ont att behöva lämna arbetsuppgifter ogjorda eller slarvigt utförda. Det är inte min melodi men måste bli en överlevnadsstrategi.
Hur har det gått med "tredje benet" undrar du kanske? Jo, det har gått riktigt bra! Jag har tvingat mig själv att inte tänka på jobbet, men jag skulle ljuga rejält om jag sa att jag lyckats helt med det. Självklart smyger sig tankarna på en, inte minst under nattliga vakstunder, men jag försöker att värja mig så gott det går. Ju fler dagar jag varit ledig desto bättre har det gått att bara balansera på det andra och tredje benet, alltså familjen och jag själv. Jag ska fortsätta att jobba på att få balans hela tiden. Det får bli min egen stora utmaning under 2009!
Nu är det dags att färdigställa kvalitetsredovisningen för förskolan. Jag är övertygad om att det kommer att bli lika glädjande som när jag skrev skolans redovisning i december. Att verkligen få fokusera på våra mål, utvärdera hur väl vi lyckas nå dem och sedan sätta upp nya utvecklingsmål är ju en fantastisk rektorsuppgift. Och att kunna konstatera att vi har en god verksamhet med fantastiska utvecklingsmöjligheter gjorde mig väldigt väl tillfreds. Vi har ett antal utvecklingspunkter att ta itu med under året och det ska bli mycket roligt att leda verksamheten vidare i utvecklingen.
Kvalitetsredovisningarna får helt enkelt bli avstampet för 2009 års möjligheter!
Nu har vi passerat nyår och det är dags att ta itu med högen av arbetsuppgifter som ligger och väntar så snällt. Eftersom jag snart ska ha semester igen så är det en del som ska klaras av innan dess. Men det är väl bara att hugga i och få det mest nödvändiga avklarat. Jag håller faktiskt på att lära mig att prioritera, men det gör ont att behöva lämna arbetsuppgifter ogjorda eller slarvigt utförda. Det är inte min melodi men måste bli en överlevnadsstrategi.
Hur har det gått med "tredje benet" undrar du kanske? Jo, det har gått riktigt bra! Jag har tvingat mig själv att inte tänka på jobbet, men jag skulle ljuga rejält om jag sa att jag lyckats helt med det. Självklart smyger sig tankarna på en, inte minst under nattliga vakstunder, men jag försöker att värja mig så gott det går. Ju fler dagar jag varit ledig desto bättre har det gått att bara balansera på det andra och tredje benet, alltså familjen och jag själv. Jag ska fortsätta att jobba på att få balans hela tiden. Det får bli min egen stora utmaning under 2009!
Nu är det dags att färdigställa kvalitetsredovisningen för förskolan. Jag är övertygad om att det kommer att bli lika glädjande som när jag skrev skolans redovisning i december. Att verkligen få fokusera på våra mål, utvärdera hur väl vi lyckas nå dem och sedan sätta upp nya utvecklingsmål är ju en fantastisk rektorsuppgift. Och att kunna konstatera att vi har en god verksamhet med fantastiska utvecklingsmöjligheter gjorde mig väldigt väl tillfreds. Vi har ett antal utvecklingspunkter att ta itu med under året och det ska bli mycket roligt att leda verksamheten vidare i utvecklingen.
Kvalitetsredovisningarna får helt enkelt bli avstampet för 2009 års möjligheter!
tisdag 23 december 2008
"Första terminen med skriftliga omdömen"
I samband med terminsavslutningen kunde jag höra i radio och TV samt läsa i den lokala blaskan om att vi just avverkat vår första termin med skriftliga omdömen. Ja, så är det. Men; alla verkar inte ha förstått syftet med dessa. Föräldrar och elever intervjuades ifall de fått skriftliga omdömen till jul. De flesta såg riktigt frågande ut och reportern kunde konstatera att den nya förordningen inte fått något genomslag.
Tänk om någon kunnat upplysa reportern om att omdömena är tänkta att skrivas som ett underlag för IUP:n som upprättas vid utvecklingssamtalet. Att omdömena inte är någon typ av betyg, utan ska tydliggöra elevens förmågor i relation till målen i läro- och kursplaner. Att omdömena får ha betygsliknande utseende, men att rektor för respektive skola beslutar om hur omdömena ska utformas.
Jag tycker att jag varit väldigt tydlig med hur vi ska ha det på Laxne skola och jag hoppas att "mina" föräldrar och elever inte hade sett så förvånade ut om de fått frågor av någon reporter. Men jag kan inte vara riktigt säker. Jag läste för ett tag sedan att information måste ges sju (7!) gånger för att den ska gå in, dessutom förpackad på olika sätt. Det är som ett gammeldags kakfat med sju olika sorters kakor.
Med det i bakhuvudet blir det lättare att förstå att det inte är så lätt att förstå! Reportrar, lärare, elever, föräldrar och andra hör i förbifarten att det ska ges skriftliga omdömen i skolan. Tar man inte reda på mer fakta blir det nog en sanning för de flesta att skriftligt omdömen är det man får i slutet av terminen. Vi har ju alla gått i skolan och vet hur det är!
Att lagstiftningen kring skolan förändrats rätt radikalt de senaste åren har nog få klart för sig. Om inte vi själva i skolan kan tydliggöra för föräldrar och elever vad vi pysslar med, då är det inte lätt att förstå. Jag pratade med några föräldrar om omdömen, IUP och utvecklingssamtal och en pappa sa: "Alla dessa j-a papper!". Risken finns att vi dokumenterar ihjäl oss i skolan. Dit vill inte jag komma. Men jag vill vara delaktig i att höja kvalitén på svensk skola till något ännu bättre än det vi har idag. Och det gör vi bland annat genom att på ett genomgripande sätt arbeta med IUP:n så att den blir den utvecklingsplan den är tänkt att vara.
För mig som ledare av skolan blir också IUP:erna och de skriftliga omdömena ett ypperligt underlag för att tydligare se var vi har skolans starka områden och våra utvecklingsområden. Jag har redan börjat ögna i IUP:erna jag samlat in, och efter jul blir det ytterligare läsning. Det ska bli spännande!
Men nu är det dags att lägga skoltankarna åt sidan en stund. Jag ska lägga in sill, rulla köttbullar och hämta mig en gran i skogen. Angenäma sysslor så här dan före dopparedan!
Tänk om någon kunnat upplysa reportern om att omdömena är tänkta att skrivas som ett underlag för IUP:n som upprättas vid utvecklingssamtalet. Att omdömena inte är någon typ av betyg, utan ska tydliggöra elevens förmågor i relation till målen i läro- och kursplaner. Att omdömena får ha betygsliknande utseende, men att rektor för respektive skola beslutar om hur omdömena ska utformas.
Jag tycker att jag varit väldigt tydlig med hur vi ska ha det på Laxne skola och jag hoppas att "mina" föräldrar och elever inte hade sett så förvånade ut om de fått frågor av någon reporter. Men jag kan inte vara riktigt säker. Jag läste för ett tag sedan att information måste ges sju (7!) gånger för att den ska gå in, dessutom förpackad på olika sätt. Det är som ett gammeldags kakfat med sju olika sorters kakor.
Med det i bakhuvudet blir det lättare att förstå att det inte är så lätt att förstå! Reportrar, lärare, elever, föräldrar och andra hör i förbifarten att det ska ges skriftliga omdömen i skolan. Tar man inte reda på mer fakta blir det nog en sanning för de flesta att skriftligt omdömen är det man får i slutet av terminen. Vi har ju alla gått i skolan och vet hur det är!
Att lagstiftningen kring skolan förändrats rätt radikalt de senaste åren har nog få klart för sig. Om inte vi själva i skolan kan tydliggöra för föräldrar och elever vad vi pysslar med, då är det inte lätt att förstå. Jag pratade med några föräldrar om omdömen, IUP och utvecklingssamtal och en pappa sa: "Alla dessa j-a papper!". Risken finns att vi dokumenterar ihjäl oss i skolan. Dit vill inte jag komma. Men jag vill vara delaktig i att höja kvalitén på svensk skola till något ännu bättre än det vi har idag. Och det gör vi bland annat genom att på ett genomgripande sätt arbeta med IUP:n så att den blir den utvecklingsplan den är tänkt att vara.
För mig som ledare av skolan blir också IUP:erna och de skriftliga omdömena ett ypperligt underlag för att tydligare se var vi har skolans starka områden och våra utvecklingsområden. Jag har redan börjat ögna i IUP:erna jag samlat in, och efter jul blir det ytterligare läsning. Det ska bli spännande!
Men nu är det dags att lägga skoltankarna åt sidan en stund. Jag ska lägga in sill, rulla köttbullar och hämta mig en gran i skogen. Angenäma sysslor så här dan före dopparedan!
söndag 14 december 2008
Om mitt bloggande i "Chef & Ledarskap"
För en tid sedan blev jag intervjuad av en reporter från "Chef & Ledarskap". Han skrev på en artikel om rektorer som bloggar och hade fått nys om mig. Nu har tidningen kommit (nr 8 2008) och du kan läsa artikeln här.
Sedan artikeln skrevs har jag öppnat min blogg för kommentarer, men det har varit lite sparsmakat med respons. Lite kommentarer har det blivit, men mest via min vanliga mail och muntligt. Å andra sidan är det ju faktiskt så att jag skriver mest för min egen skull men det är förstås roligt om jag kan bidra till nya tankar hos andra också.
Sedan artikeln skrevs har jag öppnat min blogg för kommentarer, men det har varit lite sparsmakat med respons. Lite kommentarer har det blivit, men mest via min vanliga mail och muntligt. Å andra sidan är det ju faktiskt så att jag skriver mest för min egen skull men det är förstås roligt om jag kan bidra till nya tankar hos andra också.
torsdag 11 december 2008
Färdig med kvalitetsredovisningen!
Så blev den äntligen klar, mitt livs första helt egna kvalitetsredovisning. Det känns som att jag har fött barn - trötthet och mental smärta är som bortblåst och jag har min lilla "bebis" tryggt förpackad både på USB och i min nätverksmapp. Mmmm... vad bra det känns!
Det har varit både slitigt och väldigt roligt på samma gång. Stundtals har jag varit nära att ge upp. Andra stunder har orden format sig själva via fingrar och tangentbord, betydligt behagligare!
För mig är det inte vilket jobb som helst att skriva kvalitetsredovisning. För mig är det stolt beskrivning av allt som är bra och lyckosamt, men också ett konstaterande av vad som ytterligare behöver förbättras i verksamheten. Att formulera utvecklingspunkter är ju fantastiskt! Sen tar det hårda arbetet med att förverkliga dem vid, men det är ett senare och väldigt spännande bekymmer.
Nu ska jag sova på saken. I morgon blir det korrekturläsning en gång till innan jag skickar den till chefen för skärskådande. Hon kommer, med all rätt, att ha en massa synpunkter, men det struntar jag i just nu. Nu ska jag bara njuta av att vara "klar"!
Det har varit både slitigt och väldigt roligt på samma gång. Stundtals har jag varit nära att ge upp. Andra stunder har orden format sig själva via fingrar och tangentbord, betydligt behagligare!
För mig är det inte vilket jobb som helst att skriva kvalitetsredovisning. För mig är det stolt beskrivning av allt som är bra och lyckosamt, men också ett konstaterande av vad som ytterligare behöver förbättras i verksamheten. Att formulera utvecklingspunkter är ju fantastiskt! Sen tar det hårda arbetet med att förverkliga dem vid, men det är ett senare och väldigt spännande bekymmer.
Nu ska jag sova på saken. I morgon blir det korrekturläsning en gång till innan jag skickar den till chefen för skärskådande. Hon kommer, med all rätt, att ha en massa synpunkter, men det struntar jag i just nu. Nu ska jag bara njuta av att vara "klar"!
onsdag 10 december 2008
Att prioritera. Och det tredje benet...
Livets ekorrhjul, prioritera - detta mitt fritidsprojekt får ofta stå tillbaka för det som absolut måste göras. Å så denna ständiga kamp i huvudet om huruvida jag prioriterar rätt eller ej. Fast jag hör till typen som tänker att jag tar de beslut jag tar och så är det så, inget att gräma sig över i efterhand.
Jag har inte hunnit blogga de sista veckorna, helt medvetet bortprioriterat. Kvalitetsredovisning, medarbetarsamtal och så det sedvanliga arbetet har krävt sitt. Ibland är det mer turbo än eljest. Fast det har varit en hel del trevligheter också, som portfoliokurs med personalen på förskolan.
Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef. Självklart var min egen arbetsmiljö en del av samtalet. Som rektor kan man med lätthet arbeta dygnet runt utan att ändå få allt gjort. Allt och alla pockar på uppmärksamhet. Jag måste erkänna att jag som relativt ny rektor på ny tjänst har svårt att prioritera emellanåt. Dessutom vill jag gärna göra allt som jag tar itu med riktigt bra. En fin föresats, men omöjlig att leva upp till just nu.
Min chef påtalade (igen!) vikten av att livet ska balansera på tre ben: arbete, familj och tid för mig själv. Det sista är svårt att prioritera. Familjen också, ibland. Men så kan det ju inte vara för alltid. Dags att börja varva ner, alltså! Men först ska jag bara...
Jag har inte hunnit blogga de sista veckorna, helt medvetet bortprioriterat. Kvalitetsredovisning, medarbetarsamtal och så det sedvanliga arbetet har krävt sitt. Ibland är det mer turbo än eljest. Fast det har varit en hel del trevligheter också, som portfoliokurs med personalen på förskolan.
Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef. Självklart var min egen arbetsmiljö en del av samtalet. Som rektor kan man med lätthet arbeta dygnet runt utan att ändå få allt gjort. Allt och alla pockar på uppmärksamhet. Jag måste erkänna att jag som relativt ny rektor på ny tjänst har svårt att prioritera emellanåt. Dessutom vill jag gärna göra allt som jag tar itu med riktigt bra. En fin föresats, men omöjlig att leva upp till just nu.
Min chef påtalade (igen!) vikten av att livet ska balansera på tre ben: arbete, familj och tid för mig själv. Det sista är svårt att prioritera. Familjen också, ibland. Men så kan det ju inte vara för alltid. Dags att börja varva ner, alltså! Men först ska jag bara...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)