Efter en fruktansvärt hektisk skolstart, kombinerad med omorganisationsdiskussioner och gubbens höftledsoperation, har jag äntligen landat på backen idag. Med livet i behåll. Tur!
Det finns nog en vits med det där budordet om att man ska tänka på vilodagen. En dag emellanåt utan måsten och med fysisk och psykisk vila, det måste nog alla ha. Fast det är svårt att unna sig det när man vill åstadkomma så mycket.
Mina föräldrar skaffade TV först när jag som 16-åring flyttat hemifrån. Veckorna var fyllda av läxläsning, piano-, flöjt- och trumpetlektioner samt diverse aktiviteter i kyrkan. Söndagen var en vilans dag. Som jag minns det var jag mest på mitt rum. Läste, lyssnade på musik, pysslade. Det fanns en skön lunk i livet och jag saknade aldrig TV.
Samma känsla har jag haft idag när jag tagit långpromenad och sedan mest legat i soffan och bläddrat i gamla tidningar. Tystnad. Inga måsten. Underbart. Nu känner jag mig redo för en ny arbetsvecka!
