Puh! Måste bara blogga av mig tankar som spridits i min hjärna den senaste timman. Efter "Allsång på Skansen" (sådär...) slog vi över till Access. WOW!!! Neemi Järvi dirigerade berliner-filharmonikerna; bland annat spelade de Rimskij-Korsakows "Sheherazade". ALLT var perfekt, intet öra eller öga torrt!!!
Eftersom jag har en grav yrkesskada;) kunde jag förstås inte koppla bort jobbet, trots den underbara upplevelsen. Jag tänkte på hur jag ser på mitt ledarskap, nämligen som dirigentens.
Mitt mål är att bli en lika skicklig ledare som Neemi Järvi och andra dirigenter av världsklass. När han står där i TV-inspelning och dirigerar sin orkester ser allt så enkelt ut. En blick, ett höjt ögonbryn, en axelryckning verkar få orkestern att reagera spontant. Men så enkelt är det inte.
Jag vet att han och orkestern haft många timmar av övning tillsammans, att ingenting av det de gör kommer av sig självt. Enskild och gemensam övning är grunden för framgången. Att han står där på dirigentpulten och endast njuter är för att han vet var han har sin orkester och för att han har drillat dem i sitt ledarskap.
Så tänker jag om mitt ledarskap. Att jag ska träna min "orkester" så att den spelar rätt, med känsla och framför allt med glädje. Då njuter vi alla, och publiken (elever, föräldrar, politiker och andra) njuter och ger oss stående ovationer.
Å så skulle jag förstås önska att våra läroplaner vore skrivna med samma briljans som Rimskij-Korsakow skapade sin "Sheherazade". Men det är en annan sak... Orkestern kan ju briljera i kraft av sin egen förmåga;)
