Jag följer, via Strängnästidningens braskande rubriker, den tragiska historien med åtalet mot den lärare som ska ha förgripit sig sexuellt på en av sina elever. Helst av allt vill man ju att det över huvud taget inte ska vara sant. Att en vuxen ska ha utnyttjat ett barn. Att ett barn i beroendeställning inte ska ha vågat säga ifrån, av rädsla för att få sina betyg sänkta. Vill inte att det ska vara sant. Vill inte!
Nu är rektorn polisanmäld för att han inte agerade i tid. Försvarstal i tidningen. Arga reaktioner från föräldrar och allmänhet. Å jag undrar hur jag skulle ha agerat i hans situation. Förmodligen är hela historien så komplex att inget rätt svar finns.
Men jag önskar att jag och hela mänskligheten drar någon lärdom av detta i alla fall. Att jag vågar hålla mina tentakler tillräckligt långt ute för att förstå när något inte är som det ska. Att jag vågar gräva i det jag inte förstår - eller inte vågar förstå - för att göra allt som står i min makt för att undvika att någon far illa. Jag ber om mod denna regniga semesterkväll.
