När jag lämnade skolan igår eftermiddag möttes jag av en hop riktigt glada fritidshemsbarn. De lekte, tjoade och skrattade så att det riktigt ekade i backen ner mot parkeringen. Jag kunde inte annat än smittas av deras glädje. I den branta backen mellan skolan och parkeringen har barnen gjort en riktigt lång isbana och där kastade de sig ut, en efter en, och ibland i en hel hög. De hade helt enkelt superroligt!
Jag skrattade med dem i deras lek, men så slog rektorsansvaret till. Tänk om någon gör illa sig och här har jag stått och sett på utan att göra nåt! Men jag hejdade mig, barnen hade ju det så fantastiskt roligt, skulle jag stoppa detta? Jag kunde inte göra det just då!
I stället bad jag dem ta det försiktigt så att ingen skulle göra sig illa. En av flickorna, som flera gånger åkt stående nedför isbanan, svarade: "Men man blir faktiskt duktig av att träna mycket!"
Och det var just det som malde i mitt arma rektorshuvud; om vi bara stoppar barnen hela tiden från att träna och lära sig svåra (och ibland lite farliga) saker, då kommer de ju aldrig att lära sig. Självklart ska vi inte utsätta barnen för skadliga saker, men lite vurpor måste man nog stå ut med om man ska utvecklas till en hel människa. Fast det får nog bli hjälm i isbanan hädanefter. För att kunna utvecklas och lära krävs det att man inte slagit i huvudet allt för många gånger...
