Jag är nyss hemkommen från en omtumlande och spännande resa till Luxor i Egypten, ett helt annat samhälle än det gamla invanda trygga svenska. Huvudet är fullt av tankar kring kultur, traditioner, människoöden och massor annat. En resa av det här slaget ställer det mesta man tänkt innan på ända.
En dag hyrde vi en guide med häst och vagn för en tur genom Luxor stad. Vi färdades förbi flera muromgärdade skolor och jag funderade mycket över hur den egyptiska skolan bedrivs. Jag hade gärna gjort ett besök inne i en skola, men det var inte möjligt med så kort varsel och utan kontakter. Ett igenkännande leende spreds dock över mitt ansikte då vi åkte förbi en "secondary school for boys". Mopeder stod uppställda huller om buller utanför skolan och muren var dekorerad med diverse klotter. Kändes bekant.
På svensk mark möts jag av tidningsrubriker om att svensk skola tappar i internationell ranking. Våra elever kan inte samma saker längre som de kunde förr. Så är det förmodligen. Men vi vet också att svenska elever kan andra saker som de inte kunde förr. Detta skapar inga rubriker.
Jag kan, och bör i rättvisans namn heller inte, göra någon jämförelse mellan svensk och egyptisk skola. Men jag undrar mycket över hur en skola formas i ett land där man inte praktiserar demokrati, där 7-8-åriga flickor omskärs och där kvinnor och män inte är i närheten av att ha samma värde. Våra elevers resultat jämförs och rankas, trots att förutsättningarna är så oerhört olika.
Nä, ägna inte så stor uppmärksamhet åt tabeller och rankingar. Jag tycker i stället att vi bör ägna vår tankekraft åt att utveckla och förbättra den skola vi har. Vilka är våra förutsättningar? Vilka är våra målsättningar för utbildning? Hur ska vi göra för att ge våra barn de allra bästa grunderna för det kommande vuxenlivet och stödja dem i vars och ens pågående utveckling?
Jag skakar av mig tidningsrubrikerna och höjer blicken. Med fokus på dessa viktiga frågor blir det i stället spännande och utmanande att bedriva skola. Så vill jag ha det!
