I det längsta försökte jag hålla mig ifrån Facebook; insåg att det skulle ta en del av min tid att hålla till där. Men när dottern, via Facebook, började ha mer kontakt med mina släktingar än vad jag hade, då gav jag mig in i facebook-världen.
Nu är jag fast. Och det är fantastiskt kul! Jag har hittat en hel drös av "gamla" elever och andra ungdomar som jag mött i olika sammanhang. Nu är de alla vuxna, har fina utbildningar, bra jobb och familj. Plötsligt inser jag att jag inte är 17 längre...
Men jag tänker också att alla de där unga människorna som jag undervisat och ibland våndats över, de har blivit goda samhällsmedborgare och ansvarsfulla människor. Det är inte utan rörelse i hjärtat jag chattar med dem och gläds över deras liv.
Nästa tanke går till mina nuvarande förskolebarn och elever. Jag tycker så mycket om dem allihop! Men jag våndas också emellanåt över att vi inte alltid kan erbjuda den allra, allra mest perfekta och individanpassade utbildningen åt dem. Men så tröstar jag mig med att trots allt så kommer det att gå bra för dem. Vi alla (familj och skola) som finns runt om dem vill dem ju så väl och gör allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Med den föresatsen kan jag nog sitta på Facebook i många år till och pysa av stolthet över vad det blivit av "alla mina barn"!
