Avslutningarna står som spön i backen - precis som regnet - dagarna räcker inte riktigt till för allt som ska göras. Men det är rätt kul också, så jag ska verkligen inte klaga!
Förra veckan var jag på 6-åringarnas avslutning på Gläntan, i morgon har skolan avslutning och på fredag ska jag bekanta mig med Kulturskolans personal genom att vara med på deras avslutning. Nästa onsdag har vi sommarfest med all personal på förskola och skola, och som om inte detta var nog slutar min egen älskade dotter 9:an i dagarna - vilket renderar ytterligare fester.
Det är viktigt att stanna upp och fira, liksom knyta ihop påsen kring det som varit. Oftast har vi också anledning att vara nöjda och stolta över det vi varit med om, och är vi inte det har vi ju chansen att lära oss något nytt och göra annorlunda nästa gång. Härligt!
Snurrigt är det också, i alla fall i mitt huvud. Vi har lagt organisationen för nästa läsår men är mycket medvetna om att den inte kommer att hålla särskilt länge p.g.a. de förestående besparingarna och omorganiserandet. Jag kan väl stå ut med detta, men det gäller att försöka hålla personalen så lite "snurrig" som möjligt.
Härom dagen diskuterade vi kärninnehållet i den underbara boken "Förändring som tillstånd", och kunde skrattande konstatera att det kanske borde vara gränser för förändringarna ibland. Tur att vi kan skratta mitt i allt snurret!
