Den här veckan håller jag ensam ställningarna på förvaltningen. Övriga chefer och hela kontoret ligger i hängmattan och viftar på sina tår. Typ. Det gör inte jag. Jag har skavsår i telefonörat.
Jag får samtal om precis allt. Vanligast är frågor om hur man fixar bussbiljett åt sitt gymnasiebarn och hur man söker inackorderingsbidrag. Lätta frågor. Jag vet numera exakt var blanketterna ligger på hemsidan.
Värre är frågorna om hur många barn som går på ett visst familjedaghem eller om man får sin förskoleplats den dag man önskat. För att inte tala om frågan från en förälder ifall hans dotter fått stelkrampsvaccin. Där var jag lost. Fast efter lite detektivarbete kunde jag till slut ringa tillbaka till pappan och berätta att dottern fått sin spruta när hon var 10 år.
Jag försöker att hjälpa alla som ringer så gott det bara går och jag har fått många "tack för hjälpen" också. Även från dem jag inte kunnat hjälpa precis hela vägen ut. Det känns bra. Å så lär jag mig så jättemycket jag också samtidigt, det är ännu bättre!
