Semestern fortgår med målning av panel till garaget. En trivsam syssla som jag kombinerar med att lyssna på P1. Där finns en hel drös intressanta program och nu har jag ju tid att lyssna på dem.
Inför riksdagsvalet har man låtit de olika partierna skriva teaterstycken som nu framförs med de inledande orden: "Radioteatern ger...". Tanken är att vi lyssnare ska lista ut vilket parti som skrivit pjäsen och vad som är det politiska budskapet. Kunde kanske ha varit en bra idé.
I dagens pjäs fick vi följa en flicka som blev grymt mobbad och därför inte ville gå till skolan. Det knöt sig i magen. Så ska ingen, absolut ingen, behöva ha det vare sig i skolan eller någon annanstans. Vi vuxna; lärare, rektorer och föräldrar, måste hjälpas åt för att förhindra mobbning och utfrysning. Det är vårt ansvar!
Blandat med magontet blev jag också riktigt förbannad på hur rektorn framställdes i pjäsen. Ja, jag vet att det tyvärr finns kompletta idioter i rektorsleden precis som i alla yrkesgrupper. Ja, jag vet att jag också blir betraktad som en idiot emellanåt därför att man inte tycker sig tillräckligt lyssnad på. Men jag strävar i alla fall efter att försöka lyssna till det som sägs och jag försöker att alltid sätta barnets rätt till en trygg och lärande skola i första rummet.
Det är trist att min yrkesgrupp framställs som komplett kallhjärtad. Det är trist att svensk skola ideligen får dras med dessa nidbilder av "hur det är". Jag har ett tips: lyft fram de skolor, lärare och rektorer som lyckas i sitt arbete. Låt dem föregå med gott exempel så att vi andra kan lära och också bli lika bra. Vi är bra på olika saker därför vore det lysande om vi kunde lära av varandra.
Att motverka mobbning och utfrysning är ett av de tuffaste uppdragen därför att det är så komplext och inte alltid så synligt. Men ingenting blir bättre av smutskastning. Jag vill vara med och arbeta för en svensk skola där barn känner sig trygga och därmed lär sig mer. Och jag är övertygad om att jag inte är den enda rektorn som vill det!
