Det har varit en ganska vanlig dag: Morgonmöte med lärarna, som av olika anledningar var en decimerad skara idag - men som vanligt löste detta på det mest galanta sätt; lite personalredogörning; besök och läsning på förskolan med efterföljande besök på biblioteket med två av småttingarna; prat med besökande lärare från Gnesta; två fina och spännande medarbetarsamtal; mail till fastighetsägaren angående allt hundbajs som kommer fram på skolgården när snön smälter - vi vill ha bort den omgående; några telefonsamtal som pockade på att bli ringda; vansinnigt god fiskgryta serverad i Skolrestaurangen, intagen under livligt diskuterande med barn och vuxna; samtal från B som ville ha bilder från Kulturcaféet; småprat med personalen på fritidshemmet som droppar in vid lunch; samtal från en mamma som vill att hennes dotter ska börja på Laxne skola till hösten (jippiii!!!); diverse papperssorterande; besök på fantastisk engelskalektion med J och hennes elever; telefon och mail om PODB-trubbel; försök att reda ut vem som glömt en ryggsäck full av kläder i ett av kapprummen; mottagande av föräldrar och sjuksköterska inför möte på skolan; koka kaffe till mötet; lite mailrensning; bilresa till Gnesta med telefonsamtal; hämtning och sortering av post; möte med facken kring revidering av timplanen; möte med min egen chef kring några frågor som behövde redas ut; bilresa tillbaka. Å så lite till.
Jag har världens mest spännande arbete! Den ena dagen är aldrig den andra lik, och jag kan aldrig i förväg veta hur dagen ska gestalta sig. Helt magiskt spännande, helt enkelt!
tisdag 30 mars 2010
fredag 26 mars 2010
"Den andra våldtäkten"
Ingen har väl kunnat undgå programmet och diskussionerna som följt efter "Den andra våldtäkten". Mig har det berört djupt och jag rådbråkar min hjärna med hur jag själv skulle ha agerat om jag varit de olika personerna som finns med i den tragiska händelsen.
Ett exempel är skolavslutningen. Om jag var rektor, hade jag då avbrutit rosutdelningen till klasskamraterna? På vilket sätt hade jag då gjort det för att inte störa den högtidliga stämningen? Hade jag då, just när det hände, förstått vidden av det som faktiskt hände?
Tankarna nöter och jag har inga självklara svar. För mig blir det ett lärande och ett hopp om att alltid, alltid försöka att tänka ur ytterligare perspektiv på olika händelser. Det blir också en påminnelse om att vi alltid, alltid måste ha barnets perspektiv i fokus. Det är en evig träning.
Ett exempel är skolavslutningen. Om jag var rektor, hade jag då avbrutit rosutdelningen till klasskamraterna? På vilket sätt hade jag då gjort det för att inte störa den högtidliga stämningen? Hade jag då, just när det hände, förstått vidden av det som faktiskt hände?
Tankarna nöter och jag har inga självklara svar. För mig blir det ett lärande och ett hopp om att alltid, alltid försöka att tänka ur ytterligare perspektiv på olika händelser. Det blir också en påminnelse om att vi alltid, alltid måste ha barnets perspektiv i fokus. Det är en evig träning.
torsdag 25 mars 2010
Vad månde det bliva?
Helspäckad arbetsdag. Först chefsgrupp i Gnesta och sedan PUFFIMOK-möte för kulturskolechefer i Katrineholm. (Jag lovar att återkomma om PUFFIMOK vid något annat tillfälle.) Något rådbråkad i huvudet styrde jag åter kosan mot Gnesta för att delta i Kulturskolans café. Tänkte att det liksom hör till att man som chef visar sig emellanåt.
Vilken kväll det blev! En hel drös med duktiga elever underhöll oss med dans, drama och musik i olika former. Så duktiga!!! De bjöd verkligen på sig själva och sina erövrade kunskaper och vi som hade förmånen att finnas i publiken gick därifrån med en fin kulturupplevelse i hjärta och hjärna.
Det sägs att det råder kulturmörker i Gnesta. Det stämmer inte. Öppnar man sin dörr och stegar ut i samhället finns det kulturella upplevelser att få - alldeles, alldeles gratis dessutom. Mina duktiga elever bjöd på just detta i kväll och jag blev ännu mer taggad att utveckla verksamheten på Kulturskolan för att eleverna ska växa ännu mer som människor. Och när jag tänker på det jag fick uppleva i kväll undrar jag: Vad månde det bliva om de får fortsätta att utvecklas?!
Vilken kväll det blev! En hel drös med duktiga elever underhöll oss med dans, drama och musik i olika former. Så duktiga!!! De bjöd verkligen på sig själva och sina erövrade kunskaper och vi som hade förmånen att finnas i publiken gick därifrån med en fin kulturupplevelse i hjärta och hjärna.
Det sägs att det råder kulturmörker i Gnesta. Det stämmer inte. Öppnar man sin dörr och stegar ut i samhället finns det kulturella upplevelser att få - alldeles, alldeles gratis dessutom. Mina duktiga elever bjöd på just detta i kväll och jag blev ännu mer taggad att utveckla verksamheten på Kulturskolan för att eleverna ska växa ännu mer som människor. Och när jag tänker på det jag fick uppleva i kväll undrar jag: Vad månde det bliva om de får fortsätta att utvecklas?!
lördag 20 mars 2010
Stolt chef (igen!)
Ibland känner jag mig lite extra tuppigt stolt över att vara chef. Idag har jag haft två sådana ögonblick och båda berör Kulturskolan.
På eftermiddagen var jag på härligt 70-årspartaj i Björnlunda. Sprudlande 70-åring, trevliga gäster och god mat. Så kom underhållningen; säckpipeblåsare. Ni känner väl till varför säckpipeblåsare alltid går när de spelar? Jo, de vill komma ifrån ljudet! :)
Nu ska jag i ärlighetens namn säga att det var oerhört häftigt och underbart fint som underhållning. Inte blev det sämre sen, när Åsa och PO ledde oss i diverse dansövningar. Även jag, vars ben aldrig brukar göra som jag tänker och tycker, blev engagerad och glad av deras medryckande dans. Och ja; Åsa är en av mina duktiga anställda på Kulturskolan. Stolt!
Väl hemma bänkade vi oss framför TV:n för att spana in nästa kulturfrämjare från Gnesta, nämligen Leffe som deltar i "Postkodmiljonären". Lätt som en plätt besvarade han frågorna, men sen var programtiden slut och fortsättning följer nästa fredag. Men lite stolt hann jag i alla fall känna mig över att Leffe är min duktiga fiolspelande riksspelman i Kulturskolan. Stolt igen!
På eftermiddagen var jag på härligt 70-årspartaj i Björnlunda. Sprudlande 70-åring, trevliga gäster och god mat. Så kom underhållningen; säckpipeblåsare. Ni känner väl till varför säckpipeblåsare alltid går när de spelar? Jo, de vill komma ifrån ljudet! :)
Nu ska jag i ärlighetens namn säga att det var oerhört häftigt och underbart fint som underhållning. Inte blev det sämre sen, när Åsa och PO ledde oss i diverse dansövningar. Även jag, vars ben aldrig brukar göra som jag tänker och tycker, blev engagerad och glad av deras medryckande dans. Och ja; Åsa är en av mina duktiga anställda på Kulturskolan. Stolt!
Väl hemma bänkade vi oss framför TV:n för att spana in nästa kulturfrämjare från Gnesta, nämligen Leffe som deltar i "Postkodmiljonären". Lätt som en plätt besvarade han frågorna, men sen var programtiden slut och fortsättning följer nästa fredag. Men lite stolt hann jag i alla fall känna mig över att Leffe är min duktiga fiolspelande riksspelman i Kulturskolan. Stolt igen!
onsdag 17 mars 2010
Små magiska möten
Härom dagen kunde jag iaktta en pojke i förskoleklassen som gett sig ut på en riktig upptäcktsfärd. Han såg inte mig där jag stod och kopierade, däremot såg och hörde jag det som hände i korridoren.
Han hade smugit sig in i personalens kapprum, därefter in i personalrummet och där kikat in i mitt arbetsrum. Han kom utstudsande och var fullständigt överväldigad av vad han varit med om. Till kompisarna, som inte vågat sig lika långt bort, triumferade han studsande och armviftande: "Nu vet jag var rektorns rum är!!!"
I dag fick jag också besök av en grupp från förskolan som lämnade tillbaka ett tippex som lånats av mig. Många frågor var det och besöket avslutades med lite studs i soffan i personalrummet innan jag tyckte att det nog var dags för dem att bege sig tillbaka till förskolan. Då hade de upptäckt många nya, fräcka gömställen och pentryt i personalrummet. En ny värld öppnade sig för dem.
För mig är det här magiska ögonblick där jag möter barnens enorma nyfikenhet och lust att veta. Idag fick jag exempelvis frågan om vad jag egentligen gör. Vad svarar man på det?
Fast priset idag för härliga möten får nog vår fina Christina som lagar vår mumsiga mat. I dag vankades det pyttipanna och lite annat smått och gott. Ett av våra nya barn som håller på att inskolas på förskolan, inte ens 3 år fyllda, avslutade dagens lunch med att säga till Christina: "Du, i morgon kan du väl laga nåt som jag tycker om?"
Han hade smugit sig in i personalens kapprum, därefter in i personalrummet och där kikat in i mitt arbetsrum. Han kom utstudsande och var fullständigt överväldigad av vad han varit med om. Till kompisarna, som inte vågat sig lika långt bort, triumferade han studsande och armviftande: "Nu vet jag var rektorns rum är!!!"
I dag fick jag också besök av en grupp från förskolan som lämnade tillbaka ett tippex som lånats av mig. Många frågor var det och besöket avslutades med lite studs i soffan i personalrummet innan jag tyckte att det nog var dags för dem att bege sig tillbaka till förskolan. Då hade de upptäckt många nya, fräcka gömställen och pentryt i personalrummet. En ny värld öppnade sig för dem.
För mig är det här magiska ögonblick där jag möter barnens enorma nyfikenhet och lust att veta. Idag fick jag exempelvis frågan om vad jag egentligen gör. Vad svarar man på det?
Fast priset idag för härliga möten får nog vår fina Christina som lagar vår mumsiga mat. I dag vankades det pyttipanna och lite annat smått och gott. Ett av våra nya barn som håller på att inskolas på förskolan, inte ens 3 år fyllda, avslutade dagens lunch med att säga till Christina: "Du, i morgon kan du väl laga nåt som jag tycker om?"
tisdag 16 mars 2010
Kvalitet
Vi i chefsgruppen diskuterar ofta vad som är kvalitet; hur den kännetecknas och hur den kan mätas, alternativt bedömas. Vi är överens om en sak; det är svårt.
Idag har jag varit med om flera kvalitetsögonblick. Först på förskolan där jag hade flera magiska och underbara ögonblick med några barn. Jag var delaktig i deras lärande och utveckling, men dessa ögonblick är fullständigt omöjliga att fånga i ord. Magiska var de, i alla fall.
Så ett medarbetarsamtal där jag tror att jag mötte min medarbetare och gick en stund bredvid henne i hennes lärande och utveckling.
På eftermiddagen hade vi elevvårdskonferens i skolan. Diskussionerna kring organisation, grupp och elev var så tagande att jag var alldeles tom i huvudet efteråt. Jag gick till idrottshallen där barnen på fritidshemmet höll till med innebandy och hästhoppning. Barnen var helnöjda med sin tillvaro. Det är också kvalitet. Hur mäter/bedömer vi det?
En sak är säker; det är inte lätt!
Idag har jag varit med om flera kvalitetsögonblick. Först på förskolan där jag hade flera magiska och underbara ögonblick med några barn. Jag var delaktig i deras lärande och utveckling, men dessa ögonblick är fullständigt omöjliga att fånga i ord. Magiska var de, i alla fall.
Så ett medarbetarsamtal där jag tror att jag mötte min medarbetare och gick en stund bredvid henne i hennes lärande och utveckling.
På eftermiddagen hade vi elevvårdskonferens i skolan. Diskussionerna kring organisation, grupp och elev var så tagande att jag var alldeles tom i huvudet efteråt. Jag gick till idrottshallen där barnen på fritidshemmet höll till med innebandy och hästhoppning. Barnen var helnöjda med sin tillvaro. Det är också kvalitet. Hur mäter/bedömer vi det?
En sak är säker; det är inte lätt!
lördag 13 mars 2010
This is my life!
Åh, jag blir helt salig av den där underbart älvelika varelsen som sjunger med så vacker röst att man kan skälva av gråt; "This is my life". Ja, det här är mitt liv. Å ditt liv är lika viktigt och lika mycket värt som vem som helst.
Precis så önskar jag att vi i förskola, skola och kulturskola ska bära fram våra barn och elever så att de känner precis att "this is my life", och det är det allra bästa jag kan ha.
Lilla Anna går på min dotters skola. Nu ska hon ut i stora världen (Norge) och visa vad hon går för. Hon är bäst. Hon kan allt. Hon kommer att vinna. I alla fall i sitt eget liv. Och det är det som allt går ut på; att vinna i sitt eget liv. Det kan vi i skolvärlden stödja våra barn och elever i. Det är helt enkelt ett underbart uppdrag vi har!
Precis så önskar jag att vi i förskola, skola och kulturskola ska bära fram våra barn och elever så att de känner precis att "this is my life", och det är det allra bästa jag kan ha.
Lilla Anna går på min dotters skola. Nu ska hon ut i stora världen (Norge) och visa vad hon går för. Hon är bäst. Hon kan allt. Hon kommer att vinna. I alla fall i sitt eget liv. Och det är det som allt går ut på; att vinna i sitt eget liv. Det kan vi i skolvärlden stödja våra barn och elever i. Det är helt enkelt ett underbart uppdrag vi har!
torsdag 11 mars 2010
Jodå, viljan finns!
Jag gnäller ibland över att mitt uppdrag är för omfattande, för spretigt, för tungt. Det är det. Men ibland orkar jag lyfta huvudet upp ur sanden och blicka ut över det fantastiska som sker runt omkring. Och det är mycket!!!
I tisdags hade vi den årliga genomgången av våra kvalitetsredovisningar med nämnden. Det är lite pirrigt men också väldigt, väldigt spännande att höra vilka frågor som våra uppdragsgivare har. Vi lever ju i lite olika världar men med samma mål i sikte.
Årets genomgång var den hittills mest lyckade, tycker jag. Det blev en prestigelös diskussion kring likabehandlingsplaner, om hur vi samarbetar med näringslivet, och så mycket mer förstås.
En av mina frågor till politikerna handlade om vad de har för förväntningar på oss i förskola och skola om hur vi ska samarbeta med näringslivet. Vi har, om man säger så, fokuserat på annat i mina verksamheter. Svaren jag fick gjorde att jag kunde släppa ner axlarna och faktiskt fick jag sedan en riktigt, riktigt bra idé om hur vi ska jobba med detta med de yngre skoleleverna så att det blir begripligt. Exakt så ska väl ett gott utbyte mellan politiker och tjänstemän yttra sig!
Så blir jag lite extra glad när jag läser Inga-Lills blogg om just detta. Politikerna är också nöjda med vår sittning. Vad kan vi inte då åstadkomma i vår lilla fina kommun? Hon slutar sitt inlägg med ett citat från en av mina kvalitetsredovisningar: "Men när viljan finns, finns också förutsättningarna för förändring. Det är därför med stolthet vi snart knyter ihop året 2009 och tar oss an de nya utmaningarna och utvecklingsmöjligheterna vi möter 2010."
Jag är övertygad om att viljan till ytterligare utveckling finns hos alla våra politiker och tjänstemän, annars skulle vi inte ha våra uppdrag. Arbetar vi tillsammans kommer vi att nå långt!
I tisdags hade vi den årliga genomgången av våra kvalitetsredovisningar med nämnden. Det är lite pirrigt men också väldigt, väldigt spännande att höra vilka frågor som våra uppdragsgivare har. Vi lever ju i lite olika världar men med samma mål i sikte.
Årets genomgång var den hittills mest lyckade, tycker jag. Det blev en prestigelös diskussion kring likabehandlingsplaner, om hur vi samarbetar med näringslivet, och så mycket mer förstås.
En av mina frågor till politikerna handlade om vad de har för förväntningar på oss i förskola och skola om hur vi ska samarbeta med näringslivet. Vi har, om man säger så, fokuserat på annat i mina verksamheter. Svaren jag fick gjorde att jag kunde släppa ner axlarna och faktiskt fick jag sedan en riktigt, riktigt bra idé om hur vi ska jobba med detta med de yngre skoleleverna så att det blir begripligt. Exakt så ska väl ett gott utbyte mellan politiker och tjänstemän yttra sig!
Så blir jag lite extra glad när jag läser Inga-Lills blogg om just detta. Politikerna är också nöjda med vår sittning. Vad kan vi inte då åstadkomma i vår lilla fina kommun? Hon slutar sitt inlägg med ett citat från en av mina kvalitetsredovisningar: "Men när viljan finns, finns också förutsättningarna för förändring. Det är därför med stolthet vi snart knyter ihop året 2009 och tar oss an de nya utmaningarna och utvecklingsmöjligheterna vi möter 2010."
Jag är övertygad om att viljan till ytterligare utveckling finns hos alla våra politiker och tjänstemän, annars skulle vi inte ha våra uppdrag. Arbetar vi tillsammans kommer vi att nå långt!
onsdag 10 mars 2010
Det som göms i snö...
Tittut! Snön har börjat smälta undan och plötsligt finns det luft att andas även för en liten rektor. Tänk vad solen kan göra underverk!
Det är över en månad sen jag bloggade senast. Jag har varit på gång flera gånger, men så har orken inte funnits när jag väl kommit till datorn. Tänker att jag vill bjuda på nåt tänkvärt varje gång jag bloggar, alltså inte bara blogga för bloggandets skull. Så nu sitter jag här med en fördämning av blogguppslag i hjärnan och vet inte vilken dammlucka jag ska öppna.
Jag kan börja med dagens övningar och prövningar. Förra året kallade jag analysdagen för ekonomi någonting i stil med "årets jippo". Det var ett försök att vara lite rolig. För ekonomi är inte så kul. Siffror, siffror och åter siffror. En sådan här dag virvlar facktermerna och tabellerna omkring och jag måste erkänna att jag inte alla gånger hänger med. Min egen budget kan jag greppa, men detta; be mig inte förklara allt.
Efter en vända till Dansut var jag åter på Elektron för årets första uppföljning av min egen budget. Något pirrigt måste jag säga att det var. Vi har ett nytt beräkningssystem för barnpengen och ingen vet riktigt hur det ska "slå" över året. Jag har fått fler barn till min förskola och alltså vågat göra en liten utökning av personal. Som det såg ut idag håller den hemmasnickrade beräkning jag gjort. Vågade sänka axlarna något.
Så här ska stödfunktionerna kring oss rektorer fungera. Mette pekar och frågar kring det som ser konstigt ut. Jag har förhoppningsvis svar på varför. Har jag det inte kan jag undersöka var felet ligger. Därmed kan jag känna mig trygg och inte behöva ägna så mycket mer tid åt att grunna över min budget. Med kvalificerat stöd från experterna kan vi ha kontroll över och nyttja våra skattemedel på ett så bra sätt som möjligt. På det sättet behöver inte ekonomin vara något som sakta tinar fram under snödrivorna och blir till en liten överraskning när våren kommer!
Det är över en månad sen jag bloggade senast. Jag har varit på gång flera gånger, men så har orken inte funnits när jag väl kommit till datorn. Tänker att jag vill bjuda på nåt tänkvärt varje gång jag bloggar, alltså inte bara blogga för bloggandets skull. Så nu sitter jag här med en fördämning av blogguppslag i hjärnan och vet inte vilken dammlucka jag ska öppna.
Jag kan börja med dagens övningar och prövningar. Förra året kallade jag analysdagen för ekonomi någonting i stil med "årets jippo". Det var ett försök att vara lite rolig. För ekonomi är inte så kul. Siffror, siffror och åter siffror. En sådan här dag virvlar facktermerna och tabellerna omkring och jag måste erkänna att jag inte alla gånger hänger med. Min egen budget kan jag greppa, men detta; be mig inte förklara allt.
Efter en vända till Dansut var jag åter på Elektron för årets första uppföljning av min egen budget. Något pirrigt måste jag säga att det var. Vi har ett nytt beräkningssystem för barnpengen och ingen vet riktigt hur det ska "slå" över året. Jag har fått fler barn till min förskola och alltså vågat göra en liten utökning av personal. Som det såg ut idag håller den hemmasnickrade beräkning jag gjort. Vågade sänka axlarna något.
Så här ska stödfunktionerna kring oss rektorer fungera. Mette pekar och frågar kring det som ser konstigt ut. Jag har förhoppningsvis svar på varför. Har jag det inte kan jag undersöka var felet ligger. Därmed kan jag känna mig trygg och inte behöva ägna så mycket mer tid åt att grunna över min budget. Med kvalificerat stöd från experterna kan vi ha kontroll över och nyttja våra skattemedel på ett så bra sätt som möjligt. På det sättet behöver inte ekonomin vara något som sakta tinar fram under snödrivorna och blir till en liten överraskning när våren kommer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)