Ingen har väl kunnat undgå programmet och diskussionerna som följt efter "Den andra våldtäkten". Mig har det berört djupt och jag rådbråkar min hjärna med hur jag själv skulle ha agerat om jag varit de olika personerna som finns med i den tragiska händelsen.
Ett exempel är skolavslutningen. Om jag var rektor, hade jag då avbrutit rosutdelningen till klasskamraterna? På vilket sätt hade jag då gjort det för att inte störa den högtidliga stämningen? Hade jag då, just när det hände, förstått vidden av det som faktiskt hände?
Tankarna nöter och jag har inga självklara svar. För mig blir det ett lärande och ett hopp om att alltid, alltid försöka att tänka ur ytterligare perspektiv på olika händelser. Det blir också en påminnelse om att vi alltid, alltid måste ha barnets perspektiv i fokus. Det är en evig träning.
