En av de härligaste sakerna med mitt arbete är alla olika människor jag träffar i en strid ström varje dag. Är jag inte själv ute och vandrar i verksamheten så kommer människorna till mig; både fysiskt och i form av telefon och mail. Härligt och ibland frustrerande.
Alla som varit i mitt arbetsrum kan intyga att jag förmodligen har Sveriges minsta rektorsrum. Idag var vi sju personer samlade där. Luften tog slut, men stämningen var god. Trots det intressanta mötet och den goda stämningen hände det som händer mig emellanåt; tankarna vandrade iväg. Till andra mänskliga möten jag ska ha framöver.
Stundtals blir det för mycket av det goda. "Många bollar i luften" är helt OK för det mesta, men ibland måste man få tid att ta ner dom också. Jag vill bemöta varje människa jag möter med närvaro. Ibland lyckas jag inte. Det är det som är frustrerande. Jag får helt enkelt göra ett nytt försök i morgon - med många nya mänskliga möten!
