Mappen har legat på mitt skrivbord en längre tid och gett mig dåligt samvete alldeles för många gånger. Sån´t där som man ska ta itu med sen, sen när jag bara har gjort det och det och det... Idag har det i alla fall blivit av och mitt i allt känns det ganska bra. Ett dåligt samvete mindre.
Det är olycks- och krishanteringsplanen jag skriver om. Den har varit i behov av uppdatering ett tag. Kanske är det för att jag försökt att hålla det otäcka och otänkbara ifrån mig som mappen blivit liggande. Det är minst sagt jobbigt att tänka sig in i hur vi måste agera ifall någon skadas illa eller dör. Å andra sidan vill jag ha en bra och handfast plan. Jag vet av erfarenhet att den dag det otänkbara inträffar fungerar inte hjärnan som den ska, då är det bara checklista med tydliga anvisningar som gäller.
Vi ojar oss ibland över alla planer som ska skrivas. Jag hävdar att om vi ska ha en plan då ska den också vara ett verktyg och en hjälp i verksamheten. Därför går det inte bara att rassla ihop en plan och sätta in den i en pärm och se nöjd ut. Nej, planen ska formuleras, gås igenom och revideras så att den sitter i ryggmärgen. Annars får det va.
Jag hoppas att min personal kommer att uppleva att planen är förbättrad nu när vi ska gå igenom den vid terminsstarten. Och så hoppas jag att arbetet har varit helt förgäves så att vi aldrig, aldrig behöver använda den!
