Jag är mitt inne i den fantastiskt lärorika rektorsutbildningen och har under veckan haft möjlighet att, tillsammans med min basgrupp, besöka en annan skola för att göra en s.k. kulturstudie. I en kulturstudie försöker man "koka ihop en buljong av organisationssoppan" för att försöka få syn på vilka normer och värderingar som genomsyrar verksamheten. För oss blev det tre dygn av fokuserat övande, diskuterande och formulerande.
Det är alltid lika intressant att besöka andra skolor och förskolor för det finns alltid något att ta med sig i sin egen läranderyggsäck. Ofta handlar det om tips och idéer, men så var inte fallet vid detta skolbesök. Att försöka fånga andras värderingar betyder också att mina egna värderingar blir synliga och formulerade. Det kan göra ont men jag tänker att när det svider till så finns det också grogrund för verkligt lärande och förändring.
Det är så lätt att bli hemmablind och traska på i sina väl ingångna trätofflor trots att verksamheten runt omkring förändras. Jag gör och tänker en hel del som jag brukar göra och tänka, trots att jag har en ny arbetsplats att verka i. Det som jag gjorde på min förra skola var förhoppningsvis giltigt och verksamt där. Att rensa de väl inkörda hjärnbanorna för att leda en annan förskola och skola framåt är inte det lättaste. Det är då det behövs lite smärta för att jag ska vakna upp.
Det låter drastiskt men det handlar om att finna en djupare förståelse och den är inte så lättfångad. Jag kan säga att jag har anpassat mig, men det är mitt verkliga görande som räknas. Och så länge jag fortsätter att göra det jag brukar göra har ingen förändring skett.
Jag tror att det nödvändigt att då och då spegla sig i andra människor och verksamheter för att få syn på vad det faktiskt är vi sysslar med och varför vi gör det. Förskola och skola är ingen statisk verksamhet, den förändras dagligen och stundligen. Det innebär att vi som leder och verkar i verksamheten också måste våga förändras. Det är inte lätt, det gör ont, men det går!
