Tror vi på människan?

Å så har jag blivit så där tagen igen, så där så att tårarna rinner. Det gick rakt in i hjärtat; "Glada Hudiks" framträdande på Allsången. Projektledaren Per Johanssons tankar gick spikrakt in i känslo- och tanketräsket hos mig; det var underbart att lyssna till honom!

Jag tänker på alla oss som arbetar med barn och ungdomar. Tror vi egentligen att alla kan? Att alla har förmågor som är goda nog för att vara människa? Att vi alla, med rätt förutsättningar, kan nå över trädtopparna och därmed vinna vår stolthet?

Tänk om jag och alla andra i förskola och skola verkligen var övertygade om detta och verkligen agerad efter detta i vardagen. Då skulle verksamheten se helt annorlunda ut. Men det måste börja med oss själva, att vi tror att vi själva kan åstadkomma något mer och bättre. Jag kan och du kan! Så bygger vi den fantastiska och utvecklande förskolan och skolan!

Rektor och världsdirigent!

Puh! Måste bara blogga av mig tankar som spridits i min hjärna den senaste timman. Efter "Allsång på Skansen" (sådär...) slog vi över till Access. WOW!!! Neemi Järvi dirigerade berliner-filharmonikerna; bland annat spelade de Rimskij-Korsakows "Sheherazade". ALLT var perfekt, intet öra eller öga torrt!!!

Eftersom jag har en grav yrkesskada;) kunde jag förstås inte koppla bort jobbet, trots den underbara upplevelsen. Jag tänkte på hur jag ser på mitt ledarskap, nämligen som dirigentens.

Mitt mål är att bli en lika skicklig ledare som Neemi Järvi och andra dirigenter av världsklass. När han står där i TV-inspelning och dirigerar sin orkester ser allt så enkelt ut. En blick, ett höjt ögonbryn, en axelryckning verkar få orkestern att reagera spontant. Men så enkelt är det inte.

Jag vet att han och orkestern haft många timmar av övning tillsammans, att ingenting av det de gör kommer av sig självt. Enskild och gemensam övning är grunden för framgången. Att han står där på dirigentpulten och endast njuter är för att han vet var han har sin orkester och för att han har drillat dem i sitt ledarskap.

Så tänker jag om mitt ledarskap. Att jag ska träna min "orkester" så att den spelar rätt, med känsla och framför allt med glädje. Då njuter vi alla, och publiken (elever, föräldrar, politiker och andra) njuter och ger oss stående ovationer.

Å så skulle jag förstås önska att våra läroplaner vore skrivna med samma briljans som Rimskij-Korsakow skapade sin "Sheherazade". Men det är en annan sak... Orkestern kan ju briljera i kraft av sin egen förmåga;)

Vad gör en semesterledig rektor?

Jobbar. Men markservice betalar sig inte riktigt lika bra som mitt ordinarie arbete. Tur. För då skulle familjeföretaget gå i konkurs;)

Jag tror på det eviga lärandet, och glädjen i lärandet. Därför har jag gett mig själv en utmaning i sommar. Ta daa: jag ska lära mig spela knappdragspel!

Det började med att jag ärvde ett dragspel efter min farfar. Fattade INGENTING om hur det fungerar. Köpte dragspelsskola. Startade från sida 1. "Köp varm korv". O.s.v.

Det är lärandet i ett nötskal: 1. Eufori/nyhetens behag. 2. Trötthet och missmod x3. 3. Lärandeskutt. Jippiii!!! Jag är världsbäst!!! Sen växlar det mellan steg 2 och 3. Trots urkasst dragspel är jag just nu i fas 3 igen, kan faktiskt några valser. Jippiii!!!

Tänk om lärandet i förskola och skola var så HELA TIDEN. Jösses, vilken skola vi skulle ha. Jag drömmer mig bort mot augusti, mot urmotiverade elever och personal. WOW!!! Då kommer det ultimata och glädjefyllda lärandet börja igen. Det är nästan så att jag önskar att semestern vore slut redan!!!

När det som inte får hända ändå sker...

Jag följer, via Strängnästidningens braskande rubriker, den tragiska historien med åtalet mot den lärare som ska ha förgripit sig sexuellt på en av sina elever. Helst av allt vill man ju att det över huvud taget inte ska vara sant. Att en vuxen ska ha utnyttjat ett barn. Att ett barn i beroendeställning inte ska ha vågat säga ifrån, av rädsla för att få sina betyg sänkta. Vill inte att det ska vara sant. Vill inte!

Nu är rektorn polisanmäld för att han inte agerade i tid. Försvarstal i tidningen. Arga reaktioner från föräldrar och allmänhet. Å jag undrar hur jag skulle ha agerat i hans situation. Förmodligen är hela historien så komplex att inget rätt svar finns.

Men jag önskar att jag och hela mänskligheten drar någon lärdom av detta i alla fall. Att jag vågar hålla mina tentakler tillräckligt långt ute för att förstå när något inte är som det ska. Att jag vågar gräva i det jag inte förstår - eller inte vågar förstå - för att göra allt som står i min makt för att undvika att någon far illa. Jag ber om mod denna regniga semesterkväll.

Ledighet ger tanken vingar

Frukost på logtrappen; en dag kan knappast börja bättre! Med smörgåsar och kaffe i högsta hugg parkerade jag mig i plommonträdsskuggan och bara njöööööt. Och tänkte. Det är också njutbart, i alla fall när jag får tänka tankarna klart, vända och vrida på dem.

Jag konstaterade att året som gått varit ganska så arbetssamt, inte minst slutknorren då vi började processen med omorganisationen för grundskolorna. Alla mina egna och andras tankar, känslor och idéer som passerade genom hjärnan gjorde den till slut oförmögen att tänka klart och redigt. Så känns det nu i alla fall. Och frustrationen över att behöva skicka lärarna på sommarlov utan att ha höstens organisation helt klar gjorde inte saken bättre. Men så var läget och jag försökte göra det bästa av situationen.

Och nu är det semester och sommarlov, och jag tror att alla, precis som jag, känner lätthet i tankarna nu när man inte står "mitt i smeten". Hjärnan kör ju alltid sitt eget race oavsett vad vi gör och jag tror att många tankar och frågor hinner mogna under sommaren. Så är det i alla fall för mig och det känns väldigt, väldigt bra!

Facebook och stolthet över "gamla synder"

I det längsta försökte jag hålla mig ifrån Facebook; insåg att det skulle ta en del av min tid att hålla till där. Men när dottern, via Facebook, började ha mer kontakt med mina släktingar än vad jag hade, då gav jag mig in i facebook-världen.

Nu är jag fast. Och det är fantastiskt kul! Jag har hittat en hel drös av "gamla" elever och andra ungdomar som jag mött i olika sammanhang. Nu är de alla vuxna, har fina utbildningar, bra jobb och familj. Plötsligt inser jag att jag inte är 17 längre...

Men jag tänker också att alla de där unga människorna som jag undervisat och ibland våndats över, de har blivit goda samhällsmedborgare och ansvarsfulla människor. Det är inte utan rörelse i hjärtat jag chattar med dem och gläds över deras liv.

Nästa tanke går till mina nuvarande förskolebarn och elever. Jag tycker så mycket om dem allihop! Men jag våndas också emellanåt över att vi inte alltid kan erbjuda den allra, allra mest perfekta och individanpassade utbildningen åt dem. Men så tröstar jag mig med att trots allt så kommer det att gå bra för dem. Vi alla (familj och skola) som finns runt om dem vill dem ju så väl och gör allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.

Med den föresatsen kan jag nog sitta på Facebook i många år till och pysa av stolthet över vad det blivit av "alla mina barn"!

Föräldramöte och semester

Jag brukar inte längta till semester men i år har jag faktiskt gjort det. Inte för att jag inte trivs med mitt arbete, tvärt om. Det är bara de senaste månadernas diskussioner om besparingar som varit tröttande. Det skulle vara skönt att veta hur det ska bli i höst så att vi kan planera vidare, men så är det inte. Beslut kommer först under andra halvan av augusti. Till dess får vi "trampa vatten" och "gilla läget".

Min sista insats innan semestern var att delta i föräldramöte kring besparingarna. Jag tycker att vi har bra diskussioner men jag blir frustrerad över att inte alltid kunna förklara den komplexa verklighet vi lever i. Men jag lär mig också mycket av övriga som är med på träffarna. Det är spännande!

Nu känns det urhärligt att få sovmorgon och lite friutrymme i hjärnan för att tänka nya och kreativa tankar. Semester; här kommer jag!