Det händer att jag träffar tidigare elever och/eller deras föräldrar. Ofta är det glada möten och inte sällan får jag mig en riktig bamsekram. Det är så spännande att höra hur det gått för de elever jag en gång undervisat och stretat framåt tillsammans med. Även de elever jag haft störst oro kring och säkert inte direkt varit älskad av har för det mesta fått ett riktigt bra liv. Det blir folk av de flesta!
Igår träffade jag en mamma vars dotter jag undervisade i SO och var mentor för under 3 år. Hon och jag var inte alltid överens om sakernas ordning och jag minns att jag ibland tyckte att det var riktigt svårt att möta hennes frågor och strävan framåt. Siktet var högt ställt; hon skulle bli jurist.
Enligt mamman var dottern så nöjd med åren tillsammans med mig och mamman beskrev glädjen över hur dottern utvecklades med mig som mentor. Givetvis blev jag jätteglad, aldrig har jag tänkt tanken att jag kunde betyda så mycket för min elev.
Det är 10 år sedan våra vägar skildes åt. Min elev har hunnit bli en mogen kvinna. Och jurist med ett mycket välbetalt arbete i London!
