Som rektor/chef har jag ofta kravet på mig att kunna svara riktigt bra på alla frågor jag ställs inför. Idag gick jag dock ordentligt bet på den punkten. Så här var det:
Jag satt i ateljén på förskolan, ritade och småpratade med några av barnen. Vi pratade om ditt och datt, och plötsligt frågade en av flickorna:
- Hur gjorde Jesus när han skapade språken?
Vad skulle du svara på den frågan? Själv blev jag rätt så ställd och fick till något i stil med att det var en svår fråga och att jag nog inte hade något riktigt bra svar på den. Flickan tittade allvarligt på mig och sa:
- Det är en väääääldigt lång historia, va?
Den där dialogen har jag funderat över resten av dagen. Vad var det egentligen som hon tänkte och undrade över? Jag förstod inte ens frågan och hon fick inget vettigt svar, eller ens en vettig kommentar. Det fick mig att fundera över hur vi möter barnens frågor och deras tankar. Vad är det egentligen som rör sig i deras huvuden?
Jag funderar fortfarande och jag kommer nog att grubbla över detta i flera dagar framöver. Hur kan jag bli bättre på att förstå barnen och deras tankar? Hur kan jag bli bättre på att leda deras lärande framåt? Det är väl det förskola och skola går ut på, eller...
